På barndomens stigar

Igår var vi hemma hos mor och far och gratulerade lilla mamma som fyllde år. Vi hade ett trevligt  kalas ihop med min bror och svägerska och vi kunde sitta ute på balkongen och gotta oss i solen. När vädret visade sig från sin bästa sida i försommarens skira grönska, bestämde vi oss för att ta en promenad ner till badviken där vi höll till som barn. Det var nog ca 5 års sen vi var där sist. Och det känns som tiden har stått stilla när man kommer dit!! Jag blir lika lycklig varje gång!

Det är ett undangömt litet paradis! Det finns inga vägar dit, bara vackra stigar. Du måste veta om att stället finns för att hitta dit. Ett par hus och några sjöbodar finns det. När vi var små bodde det några äldre människor året om här nere i viken. Otroligt hur dom tog sig hit på vintern. När vågorna slår högt kommer du bara dit från ett håll, den stigen som är längst från civilisationen. Nu har förmodligen barnbarn tagit över husen, och sjöbodarna har blivit några fler och fått något större fönster och lite trädäck framför. Men det är inte exploaterat och renoverat till tipp-topp som det är på de flesta ställen här längs Västkusten.

Det är så tyst här nere i den skyddade viken. Bara fågelkvitter och porlandet från alla små bäckar som rinner ner från bergen för att möta det salta havet.
Lite sus från träden och lite brus från havet!

Här har sjöbodens tak fått forma sig efter naturen, och inte tvärtom!

På bänken bakom sjöboden klädde vi om som små, 

men det är nog inte samma bänk nu som för 35 år sen :-)

I bergsskrevorna blommar "Blåhattar och Busshuvve", dvs Styvmorsviol och Strandgossar/Trift.

Det knotiga trädet står kvar och på stigen har hästmyrorna fortfarande samma övergångsställe som när vi var små, då sprang man snabbt över, så man inte skulle få någon otäck hästmyra krypandes uppför benen på en.

En av mina favoritblommor, som jag kallar Humleblomster (vet inte om det heter så på riktigt) växer fortfarande i snåren längs stigen. Den lilla groddammen som mamma förmanade oss att vi inte fick gå ner i, har tyvärr torkat ut och förvunnit bland växtligheten.

Det här var en promenad som gav mig nostalgiska lyckorysningar! Även maken blev liten tagen, vi promenerade ofta här när vi var unga och nyförälskade, och hade flyttat ihop i mina föräldrars lilla källarlägenhet. Kanske kan jag förmedla lite, lite av känslan genom mina bilder!

Och den härliga känslan av pirrig lycka späddes på idag när vi sjösatte båten. Lite kallt i vinden, men solen sken och vi fick en härlig båttur från marinan till hemmahamnen. Det är en sån härlig frihetskänsla att vara på havet. Alla bekymmer blåser bort, lika lätt som vinden blåser genom mitt hår. De tankar som ploppar upp försvinner lika snabbt som de små saltstänken som hamnar i mitt ansikte. Det är lycka!!